7 november 1953

Det första flyttlasset till en modern nybyggd bostad i Kortedala rullade till Kalendervägen den 7 november 1953. Under de efterföljande åren kom många familjer att för första gången i livet få möjlighet att bo modernt, då knappt 8 300 lägenheter och cirka 300 småhus byggts i stadsdelen. Men att få ett hyreskontrakt var inte lätt eftersom bostadsbristen var stor. De flesta hade stått flera år i bostadskö innan de äntligen kunde hålla i nyckeln till ett modernt hem.

”Jag glömmer aldrig den dagen, vi flyttade till denna lägenheten i Kortedala, det var den 15 april 1958. Min svåger körde flyttlasset, när vi hade åkt under Gamlestadsbron och var på väg till andra sidan, tänkte jag, att nu var jag på väg till paradiset.” (Elsy)

För Elsy i likhet med många andra runt om i Sverige som fick möjlighet att flytta till nybyggda bostadsområden var lyckokänslan stark. De talade om att de kommit till paradiset eller himmelriket, för att med dessa metaforer beskriva den stora kontrasten till tidigare boendeförhållanden. Många lämnade enrumslägenheter utan badrum och centralvärme för att bosätta sig i tvåor eller treor där man slapp elda i fotogenkaminer och kunde förvara matvaror i kylskåp.

Grannskap och plaskdammar

Den nya stadsdelen med bostäder, skolor, affärer, fritidsanläggningar och arbetsplatser byggdes i ett skogsområde där det fanns några torp. Kortedala kom att benämnas för satellitstadsdel då den inte uppfördes i direkt anslutning till äldre kvartersbebyggelse. Stadsdelen blev istället en fristående enklav i Göteborg. Ordet satellit användes även i andra svenska städer om nybyggda stadsdelars läge. Det talades också mycket om rymdåldern i mitten av 1900-talet och gatunamnen i Kortedala är på olika sätt och vis förknippade med tideräkning och kalendrar.

Olika arkitektfirmor fick i uppdrag att designa Kortedalas grannskap. Det skulle vara praktiskt att bo där, men mer varierande bebyggelse i jämförelse med funktionalistiska bostadsområden som uppförts i Sverige under 1930- och 1940-talet. Varje grannskap skulle få karaktärsdrag så att invånarna lättare kunde knyta an till sina respektive grannskap, trivas och lära känna varandra. I en del grannskap fanns också fritidslokaler som möjliggjorde många föreningsaktiviteter.

Stadsplanerarna hade hemmafruarna i åtanke när fyra torg anlades, för ingen skulle ha alltför långt till butikerna. Det dröjde dock några år innan servicen var fullt utbyggd och nybyggarna fick vänta till 1957 innan spårvagnslinjen till centrum var färdigbygd. I samtal om stadsdelens kvaliteter framhålls ofta naturen.

”Vi trivdes från första stund i stadsdelen, kanske mest för att det var så nära naturen att man inte tyckte man bodde i en storstad. När vi jämförde lägenheten med vad vi hade innan tyckte vi att vi inte kunde få någon bättre.” (Margit)

Man uppskattade att det fanns mindre grönområden mellan grannskapen och att flerfamiljshusen omgavs av ljus och grönska, träd och buskar, lekplatser och plaskdammar. Många har också berättat om vilken betydelse plaskdammarna hade som mötesplatser och minnesbilderna med kamrater och mammor framstår som mycket tydliga många år senare.

Modernism i folkhemmet

Kortedala jämförs ofta med Vällingby i Stockholm, men Vällingby byggdes några år tidigare vilket säkerligen är en anledning till att modernistiska formspråket inte är lika tydligt där som i Kortedala. Modernismen utvecklades under 1950-talet och allra tydligast utmärks den i arkitekterna Sven Brolids och Jan Wallinders trekantiga punkthus med 12–13 våningar i södra Kortedala. Konstnärselever från Valands konstskola kom också att måla non-figurativa fasadmålningar på flera fastigheter och unga konstnärer bosatte sig i ateljélägenheter som var inplacerade i flerfamiljshusen. För i en folkhemsstadsdel skulle alla yrkesgrupper kunna bo och verka, det var tanken.

Folkhemsidén utgår från en vision om ett rättvist och jämlikt samhälle. Redan 1928 pläderade social-
demokraternas ledare Per Albin Hansson i ett berömt tal om att det varken ska finnas några priviligierade kelgrisar eller styvbarn. Men det kom att dröja innan det svenska välfärdssamhället var en realitet. En del av förverkligandet i materiellt avseende var bostadsbyggandet mellan 1946–1964 när 900 000 bostäder uppfördes i Sverige. Det avhjälpte inte bostadsbristen helt och hållet, men framtidstron och tilliten till folkhemsvisionen var stark, så därför kallas också många av de områden som då uppfördes för folkhemsstadsdelar.

Vill du veta mer? Se Lästips.