Syjuntor och tv-gemenskap

Syjuntor och tv-gemenskap

När familjerna flyttade till Kortedala hade de få eller inga bekanta i stadsdelen. Men inte sällan var barnen främsta anledningen till att vuxna började umgås. En mamma kommer ihåg en episod när grannens lilla femåring ringde på och blygt undrade om tanten skulle komma och dricka kaffe.

”Så jag följde med flickan in. Hennes mamma visste ingenting om någon kaffebjudning, men eftersom jag redan var där, så tog vi oss en kopp tillsammans och jag fick väl ännu ett bevis på barns fantasi, som ibland får tas på allvar. Detta blev upptakten till många års vänskap som håller ännu. Kanhända knyts sådana band särskilt starka, när man sett varandras barn växa upp.” (Annie)

Kvinnogemenskapen utvecklades successivt bland hemmarfruarna och fördjupades särskilt inom syjuntor som vanligen bestod av 4–5 medlemmar.

”Symöte hade vi i många år. Vi träffades en dag i veckan. Mest stickade jag tröjor, vantar, mössor och sockar. Broderade gjorde jag ibland. Några kuddar och handdukar blev det med åren. Jag tycker att det är roligt att brodera, men mest stickar jag. När barnen var små och jag var hemmafru, hade jag behov av att få koppla av en kväll tillsammans med mina vänner, samtidigt som vi pratade, stickade och sydde.” (Britt)

Det var viktigt för småbarnbarnsmammorna att få vuxentid, när de kunde träffas varje eller varannan vecka i varandras hem. Makarna fick då vara barnvakter eller gå på bio. För syjuntorna var oftast kvinnliga frizoner. Kvinnorna bytte recept och mönster, bistod med sömnadsråd och diskuterade vardagslivets villkor. Det var även ett forum för diskussion om moderna nyheter och var man kunde göra de mest fördelaktiga inköpen. Så småningom blev allt fler intresserade av att skaffa TV.

”Vår första tv köpte vi 1959. Jag minns att den kostade 1 100 kronor och vi betalade den kontant. Den var liksom inbyggd i ett skåp där man kunde stänga och öppna med två luckor. Grannkontakter blev det oftast genom våra barn. Om någon kamrat till vårt barn inte hade tv, då fick kompisen följa med in och titta på något barnprogram som barnen gillade. På så vis blev vi bekanta med dessa familjer.”(Tora)

Men det var inte bara barn som sökte upp hem med tv-apparater, det gjorde även trapphusets vuxna invånare. I slutet på 50-talet fanns bara en kanal med kort sändningstid så grannarna  hann samtala och umgås både före och efter programmen. När de flesta skaffat tv försvann denna umgängesform, men då hade man också lärt känna varandra och många kom att engagera sig i det lokala föreningslivet och på så vis vidareutvecklades sociala kontakter i stadsdelen.

Citaten är hämtade ur boken Hembygd i storstad. Vill du veta mer om hur olika invånare upplevde vardagslivet under 1950- och 1960-talet? Se Lästips.