Vi blev med lägenhet

Under 1950-talet var det fortfarande vanligt att gifta sig innan första barnet var fött. Blivande föräldrar skulle legitimera sin relation genom äktenskap. Förlovade par bodde inte ihop och en del sköt upp bröllopet i flera år tills de fick en gemensam bostad. Paren skämtade sedan, när det väl var dags att flytta om att ”vi blev med lägenhet och tvungna att gifta oss”.

”Någon speciell lysningsmottagning hade vi inte. Presenter fick vi i samband med giftermålet. Det var bland annat strykjärn, stekgryta, glasskål från Kosta, Orreforsvas, Amelin tavla (sotaren) och en rostfri kaffekanna. Att göra en bröllopsresa hade vi aldrig någon tanke på. Vår ekonomi tillät inte detta. Efter att ha inrett hemmet, fanns inga pengar kvar.” (Siv)

Siv och hennes man kom i likhet med många nyinflyttade makar att tillsammans inreda sina hem med stor entusiasm. En del köpte möbler på avbetalning för att hemmet skulle bli komplett från början. Andra avvaktade och inhandlade möblemanget kontant, allteftersom de hunnit spara. Alla var mycket måna om att det skulle vara nytt och modernt med matchande färger. Många fyndade också prydnadssaker, vaser och lampfötter i Tilgmans Kortedalabutik. Keramikföremål som stilmässigt var mycket moderna och populära.

För många nyinflyttade var hyran en stor utgiftspost. Hyrorna var två eller tre gånger så höga som i omoderna enrummare. En del föräldrar var därför oroliga för att de inte skulle klara hushållsekonomin, när endast mannen arbetade och lönerna var relativt låga för unga arbetare och lägre tjänstemän. Det var viktigt för hemmafruarna att hålla nere utläggen genom egna arbetsinsatser. Exempelvis var det många som sydde kläder till sig själva och sina barn.

Citatet är hämtat ur boken Hembygd i storstad. Vill du veta mer om hur olika invånare upplevde vardagslivet under 1950- och 1960-talet? Se Lästips.